Ungersk list

By on 24 maj 2015
Bjorn-300x336

Vi är i Ungern. Hotellrummet är som hämtat från 1980-talet, vilket ger perfekt bakgrund till Imres berät-telser. Imre är en legend. En supersäljare som gjorde strå-lande affärer då Ungerns förvandlades till marknadsekonomi, och sen bara fortsatte.

Nu har han gästat vår lilla säljkonferens och hållit ett föredrag som nästan fått oss i extas av affärslust. Så småningom sitter vi på hans hotellrum, bjuds på Tokajervin och berättelser från en annan värld. Plötsligt säger han:

– Nu ska jag berätta något jag aldrig berättat förut!

Och vi spetsar öronen ännu en gång.

– Det här var för många, många år sen… precis efter murens fall. Jag var nere i Budapest, och bara gick omkring. Så kommer jag till ett antikvariat. En gammal gumma bakom disken. Tom blick. Det mesta där inne är bara skräp, men på vägen ut tvärstannar jag. Tror knappt mina ögon.

Vi nickar och väntar medan han korkar upp ännu en butelj av det guldgula vinet.

– Vid dörren sitter en katt och lapar grädde ur ett fat!

Vi har lite svårt att förstå sensationen i detta, men ingen av oss vill förstöra stämningen med dumma frågor, så vi bara nickar och ler. Korken sitter ovanligt hårt och Imres röst blir förvrängd av ansträngning när han fortsätter:

– Det var ett listfat!

Plopp! säger korken och Imre stönar belåtet. Sen tittar han triumferande på oss. Vi tittar tillbaka. Sekunderna går, och snart är det pinsamt uppenbart att ingen av oss vet vad ett listfat är. Imre blir förnärmad. Stämningen börjar bli desperat när en av oss till slut skriker:

– Jaha!

Då blir Imre nöjd, och fördelar Tokajern laget runt. Så fortsätter han:

– Den berömda Liszt-servisen, alltså. Med porträttet av Frans Liszt. Kompositören. Fatet är en sensation, värt minst tiotusen dollar i väst. Otroligt att gumman använder det som kattfat, tänker jag. Hon måste vara lika dum som hon ser ut. Men hon kanske anar något om jag börjar bjuda på fatet – jag måste nog vara listig här… Förstår ni?

– Så jag vänder mig leende mot gumman och säger:

”Vilken fin katt du har!” ”Jaså” säger hon.

”Ja, jag tycker verkligen om den!” säger jag. Hon är tyst. Jag böjer mig ner och klappar katten som börjar spinna belåtet. Och jag tänker, förstår ni. Så säger jag:

”Ja… vi hade precis en sån här katt… barnen tyckte så mycket om den… men så blev den överkörd.”

”Nej, men vad tråkigt.”

”Ja… Vet ni, det här kanske kommer lite plötsligt, men skulle jag kunna få köpa katten?”

”Köpa katten? Nja, det vet jag inte…”

”Det skulle betyda så mycket för mina barn.”

”Jag vet faktiskt inte…”

”Jag betalar tusen forinter för katten!”

”Nja, man har ju fäst sig vid den…”

”Två tusen!”

”Oj, är det så angeläget…”

”Ja! Se här, ni får två tusen kontant, mina barn kommer bli överlyckliga idag!”

”Jaja, för all del, ta katten. Hoppas den ska trivas hos er.” ”Toppen! Tusen tack!”

Imre harklar sig och smörjer tacksamt strupen med det söta vinet efter att ha härmat den dumma gummans kraxiga röst. Vi är nu nästan andfådda av nyfikenhet och beundran.

– Och så, på väg ut med min nyinköpta katt i famnen, stannar jag igen vid dörren och vänder mig leende mot gumman som just låser in pengarna. Och jag säger:

”Jo, hrm, det här gamla fatet… det gör väl ingenting om jag tar det med mig?”

Åh! Vi ska precis börja jubla åt Imres list men han tystar oss med handen och fortsätter:

– Då kommer gumman fram till mig. Hon tar upp fatet från gol-vet, torkar av grädden med en trasa och lägger fatet i sin förklädes-ficka. Ni kan tro att jag blir förvirrad.

”Fatet vill jag gärna behålla” säger hon bestämt, och nu ser jag att hennes blick plötsligt är alldeles rak och klar. Och medan jag försöker komma på vad jag ska svara ler plötsligt hon som en snäll farmor mot mig. Så säger hon:

”Ni förstår… det här fatet har jag sålt 40 katter med.”

Fall på eget grepp, eller hur? Har du nån kul historia om butiks-försäljning får du gärna skicka in den till tidningen. Och lycka till med försäljningen!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *