”Det är ganska rart”, säger Peter Stormare. ”Det” är när jag talar om ungdomens Algerie för 15 kronor på krogen om man tog en ostmacka för 4 kronor till. Nu ska han själv stå både för drickat och så småningom för maten. Välkommen till Stormare Bryggeri.

Det är inte debut i mat- och dryckbranschen. Det är tredje inhoppet. Om man så vill. Om man betraktar perioden när han introducerade Brago-kexen för Ingmar Bergman som det första. Bergman blev närmast beroende av kexen, gick upp åtta kilo i vikt och förbannade Stormare.

Och om man betraktar besöken hos författaren Helmer Grundström på Svartensgatan i Stockholm där han tog med Silverrom och groggvirke, två liter Grappo, när han knackade på, som det andra.

Men matematiken håller inte. Tredje inhoppet måste väl vara låten ”Dallerpölsa och småfåglar” med egna bandet ”Blonde from Fargo”.

Fjärde bandet till mat och dryck för Peter Stormare som ringer från Kalifornien den här kvällen.

– Är du på Åland nu, frågar han.

Yes, säger jag. Ålands hav strax utanför fönstret, lugnt nu men annars är det höststormarnas tid, du vet när du börjar spänna fast lastbilarna på bildäck på färjan.

”Sjösjuk i en eka”

– Fy faan, säger Peter. Jag blir sjösjuk i en eka. Du får komma hit istället.

Just när oktober är på väg över i november är det ett erbjudande man definitivt bör överväga.

Men Blonde from Fargo. Ditt band?
– Ja, jag spelar lite, spelar in lite, repeterar.

”Lite” stämmer väl inte men vem hade trott det om en man som gjort 95 filmer och 51 tv-serier, teaterroller oräknade. 600 låtar är en ganska normal volym då.

– Det är oerhört terapeutiskt, säger Peter. Man kan gå in i en repetition på vilket humör som helst och gå därifrån med ett leende. Spelar man i ett band behöver man inte gå till någon psykolog.

Dessutom sågar, snickrar, bygger du. Du kombinerar alltså de två mest terapeutiska sysslor man kan ägna sig åt?
– Sant.
Även med en framgångsrik karriär i ryggen har Peter Stormare, ibland, jobbat extra i en kompis byggfirma. Ryktet säger att hans specialitet var att riva väggar med slägga. Det verkar rimligt.

Nu handlar det om öl.
Närmare bestämt vad som betitlas ”Dimmig starköl 4,8% från Peter Stormare” och beskrivs som ”inte för besk, inte för söt, inte för torr”.

Som honom själv?

Dimmig med en oklar, gul färg. Maltig doft med inslag av ljust bröd, citrus, halm och honung. Du hör. Det kunde lika gärna vara en beskrivning av mannen som satt sitt namn på den.
Apropå namn. Det var Storm från början, blev Stormare.

Det måste ha varit opraktiskt att ha det efternamnet och bo på Blåsgatan i Arbrå?
– Absolut, skrattar Peter som skulle bli Stormare längs vägen.
– Det busringdes rätt ofta…”är det Storm på Blåsgatan? Håll i hatten då…stanna inne då” och så vidare.

Just det och allt annat från uppväxten i Arbrå är för ögonen på Peter nu, trots att han är en man utan backspegel. Orsaken är ”Pojken från Arbrå”, memoarerna med utgivning november, som han skrivit.
– Jag ska iväg till en studio idag, när jag skjutsat frun till jobbet. Det är en svensk som har en studio här och jag håller på att läsa in ljudboken.
– Boken är en hyllning till min hembygd, jag tillägnar den mitt liv i Arbrå.

Men du är ju född i Kumla?
– Örebro. Det fanns inget BB i Kumla. Farsan hade fått jobb där, han var uppfinnare och ingenjör, och vi bodde i Kumla de första månaderna av mitt liv. Sedan i Arbrå.
– Så jag är hälsing och stolt sådan, uppväxt i Arbrå och stolt över det också.
 
Du hann inte sätta några stora spår i Närke?
– Nej, inte direkt…men de ringde faktiskt från Kumla och frågade om de fick sätta upp en plakett om att jag var född där och jag tänkte att…jaha, visst.

Han och Nesser

Man tager vad man haver, sade Cajsa Warg i Örebro och så resonerade väl Kumla också och tog till Håkan Nesser och Lydia Lithell, ur familjen som gav korvfabriken sitt namn men som även skrev ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. Samt Peter Stormare.

Tillbaka till ölen.
– Den finns ju på Systembolaget nu, i hård konkurrens. När det gäller smaken så…jag ville gärna ha en ljus, enkel öl av det slag som jag själv tar om jag går på krogen. Inget tillkrånglat.

Stormare bryggeri finns på landet utanför Arbrå. Fem delägare, som känner varandra väl, igång strax före pandemin men i diket strax av densamma.
Nu är Fem-gänget, i betydligt tuffare tappning än Enid Blytons, igång igen och planer finns.

Det är Peter Stormare, dottern Kelly, spelmannen Staffan Michelson och John-Erik Malmberg med sin son, bryggarmästaren Anders, som återstartat bryggeriet vid foten av Åsberg.I den gamla skidliftstationen med utsikt över Ljusnan ligger bryggeriet.

Ska bygga ut

– Vi har bara en anställd på deltid nu men det vill vi ju öka på sikt, säger Peter. Öppna en liten restaurang i bryggeriet…men det ligger ju på landet så man måste ju köra bil.

En alkoholfri från Stormare bryggeri?
– Jo…men de blir oftast inte bra. Och en del av dem är det ju fortfarande alkohol i så vad är då snitsen?

Det finns stora och små problem.
– Sant.
 

Tänker du ofta på gamla roller, steg i karriären, perspektiv de ger dig och sånt?
– Nej, jag tänker inte mycket bakåt alls. Men det är klart att saker kan dyka upp.
Peter Stormare är född samma år som Stalin dog och har spelat Hamlet med Bergman i Moskva.

Sånt skulle få det att rotera lite i huvudet på mig i den tid vi lever i nu? Apropå perspektiv.

– Jo, det är sant. Det var dessutom redan innan muren föll, vet du. Vi var övervakade varenda steg vi tog.
– Och nu, det är vansinnet som styr. Det är obegripligt. Vansinne. Inget har blivit bättre på 50 år.

Sverige? Du har varit borta länge?

– Jag har levt längre utanför Sverige än i landet. Jag vet inte vad som hänt. När jag är i byn hemma, Arbrå, så är det inga ungar ute och spelar fotboll. Det är helt dött.

Ett land av människor som stirrar ner i sina mobiler med hörlurar ipluggade.
– Exakt.
Det är inte ens säkert de lyssnar på Beatles. Det gör däremot Peter Stormare. Fortfarande.

– Jag lyssnade på deras ”White album” senast i förra veckan i bilen. Fantastiskt. Så vackert. Så varierat. Att lyckas skapa så mycket fantastisk musik på bara sju år är enormt.

Annars?
– Clash. Nirvana. Alice in chains. En hel del progg. Men, återigen, tar du Beatles och jämför med Stones så låter ju Stones alltid likadant, det är stor skillnad det.

Från grunden

Någonstans börjar man från grunden, konstaterar han. Om den grunden sedan är att dela på en pizzasallad för att ha råd med en halv karaff vin på två eller att plinka sig igenom andras låtar, är same same but differens.
– Man måste börja som coverband, vet du.

Även i överförd bemärkelse.
– Sedan kan man blanda in en och annan egen låt…

Men det finns inget värre än ett pretentiöst coverband. Var det bättre förr?
– Återigen; jag har svårt att se bakåt. Jag väntar på nästa roll, nästa film.

Ja, varför nöja sig med att ha ett CV med filmer som Fargo, Jurassic Park, Armageddon, Varg och Jägarna 2. Swedish Dicks icke att förglömma. Eller Fångarna på fortet.

På teatern, roller i allt. Tolvskillingsoperan, Kung Lear, Fröken Julie, Hamlet och Lång dags färd mot natt. Naturligtvis har han regisserat också;
Dvärgarna, Strindbergs ”Kronbruden” och ”Stora landsvägen” och Almqvists ”Amorina”.

Teater-vovve?

Att han döpte sin påstått skygga dobermann-tik till ”Greta Garbo” känns logiskt. Liksom att han i en intervju beskrivit sig som såväl ”fackelbärare” som ”gräshoppa”.

Ändå känns det lättast att blunda och se honom slå ner den där mellanväggen med släggan.

Vad det blir härnäst lär vi få se.
– Jag ska träffa en producent idag och diskutera. Vi får se.

Okej. Men du, om tiderna är så här eländiga som vi är överens om, så kan det ju ändå finnas en bra sak med det.
– Vadå?
 
Det kan ju finnas en och annan extra som har lust att ta en öl.
– Du tänker så…
 

Text: Torbjörn Karlgren
Foton: Pressbilder och MostPhotos